Friend will be friends.

Ni vet den senaste Friends-reklamen där det går omkring en tjej och sjunger lite lågt om"att tvingas hålla käften"? Det är något med den reklamen som får mig att må hemskt dåligt. Jag har själv aldrig varit mobbad eller utfryst utan tillhörde det där magiska mellanskiktet som varken tillhör de som är inne eller utanför. Vi skötte oss själva och var vad jag kan minnas inte elaka mot någon och accepterades av "de cool". Visst fick jag höra ett och annat glåpord när jag började famla efter mig själv och tjatade till mig farfars gamla svarta skinnrock, blev storförbrukare av kajal och började lyssna på den märkligaste musik jag kunde hitta (och själv inte förstod) bara för att vara annorlunda. Vi var ju några stycken där på Norrlycke.. Haha, jösses vilken samling vi måste ha utgjort: Jag liten och svartklädd med nitar och pentagram, Ditte som var lång, hade rosa hår, en uppsjö av trasiga strumpbyxor i alla upptänkliga färger och den första i gänget som hade Doc Marten's-kängor, Nisse (Christina) med allt från superblonderat till grönt hår och Metallica-tröjor, pingstvännen Malin som var en blandning mellan hippie och någon vikinga/medeltidagrej med stort lockigt hår och Mia med sin fascination för kossor.
Men ja, det jag nog ville komma fram till är att jag skulle vilja vara tillbaka där i högstadiet eller början av gymnasiet och gå fram till någon av dem som ingen pratade med annat än med hårda ord och säga: Hej, ska vi äta lunch ihop?
Förvisso finns det ju nästan en sådan person i mitt liv: TessO. Under den första terminen av gymnasiet visste jag knappt vad hon hette. Hon sa aldrig något på lektionerna och på rasterna vet jag inte vart hon tog vägen. Men så skulle vi göra ett arbete om Danmark och vi hamnade i samma grupp och på på färjan över så började vi prata musik och kom fram till att vi båda gillade Dia Psalma och där var vänskapen född. Vi blev bästa vänner och under hela gymnasietiden och ett tag efteråt så var vi oskiljaktiga. Folk blev oroliga att något hade hänt om någon av oss visade sig utan den andra.
Mycket har hänt sedan dess och nu ses vi som hastigast 2-3gånger om året och har inget att prata om. Jag har gett upp försöken att träffas för hon är alltid upptagen eller trött. Verkar som att det bara finns plats för jobb, sambon och hans vänner i hennes liv. Tråkigt, för jag saknar henne verkligen ibland!

MEN I ALLA FALL! Allt detta har jag kommit att tänka på eftersom jag blivit inbjuden till återträff med dem jag gick i högstadiet med. Jag vet inte om jag vill gå.. Blir det så roligt att träffa alla igen? Tänk om ingen av de gamla vännerna (även om de inte är samma personer längre) inte kommer och man får försöka kallprata med dem man aldrig pratade med då? Visst är jag nyfiken på vem som är gift, vem som är gay, vem som fått cancer och vem som är städare eller chef men jag vette fan. Vi får se!

Och till sist: Samtidigt som låten i reklamfilmen får mig att må dåligt så tycker jag den är så grymt bra på något vis och har undrat om det är en riktig låt. I fredags fick jag svaret genom P3 och min värld rasade samman: Det är Kent som skrivit den och det heter På drift. Fan. Det som var så bra! Nu hör jag bara Jocke Bergs släpiga gnälliga röst så fort jag ser den..

Back on track.

Sitter på jobb och har precis hällt i mig en kopp kaffe för att slippa bli trött om några timmar. Har varit fullt upp idag! Lyckades sova till 10.50 och sedan gick jag upp och var duktig och åt min gröt. Sedan tog duktigheterna slut.. Vi har en stor glas-skål full med geléhjärtan som vi båda fått och den har jag odiciplinerat gått och nallat ur så fort jag gått förbi.
Det bar av till Petra's hårstudio vid 14 där Patricia fick mig att bestämma mig för att jag ska permanentas om 8 veckor. Det ska bli kul att se! Afrokrull eller Carrie-lockar? När jag var färdig där mötte jag Mathilda precis utanför. Så längesedan! =* Sedan fick jag premär-åka med henne upp till Fredriksdalshemmet där det skulle provas arbetskläder. Vilken flopp.. Totalt oorganiserat, dålig kvalité på kläderna och massor av människor utan minne. Pikétröjorna funkade väl men en S och en XL var lika stora och de som höll i det kunde inte tala om vilken jag skulle rätta mig efter. Byxorna var i obehagligt material och så höga i midjan att jag kunde knäppa dem i höjd med bh:n och eftersom alla släpade med sig på de kläderna de skulle beställa och det var kö till listorna så fick jag vänta 20min på att få prova en strl 40 i fleecejacka, bara för att konstatera att jag skulle ha en 38.

Tillbaka till verkligheten.

Idag är sista dagen på min Åstorpsvistelse. Denna gången har det inte varit fullt så mycket misär som förra året. Petter har varit här en hel del och jag har haft små avbrott när jag cyklat till farfar eller åkt in en sväng till stan. Jag kan ju ärligt säga att jag kommer sakna vissa delar av livet här ute! Att komma upp "i tid" varje dag, äta frukost och alla de underbara promenaderna på åsen, Tjabo.. Struktur och natur helt enkelt!
Men samtidigt ska det bli skönt att få komma hem. Riktigt skönt.

I onsdags åkte jag och Petter in till stan och såg Loke och Olivia Bergendahl på Dunkers. Hon var riktigt bra men det kändes som att Loke inte riktigt fick något drag, det blev för få låtar och för hattigt.

Nyss ringde Ingela som är mamma till Tove (som jag varit assistent till lite då och då) och undrade om jag hade lust att komma och jobba lite mån-ons nästa vecka men då jobbar jag redan + att det är både utprovning av arbetskläder och klippning inplanerat på måndag och på onsdag är det begravning av farmor. Synd, jag hade gärna kommit dit och jobbat lite!

Jubbe.

Så var jag på på studiebesök på jobb över helgen. Blev för många semesterdagar som gick åt + för mycket förlorat ob så bror tar över hundpassningen och kommer och hämtar mig på måndag morgon igen.
Egentligen borde jag vara trött men det är så mycket här just nu att jag inte vågar slappna av. Detta beror på följande saker:
1. jag har redan tappat rutinen på när jag brukar göra vad för att få natten att gå.
2. vi har infört fasta tider då vi ska kolla till de boende.
3. jag ska även kolla till den boende som det var inbrott hos + ha hand om hennes larm. Tidigare kollade man inte till henne och jouren hade hand om larmet. Jag är livrädd att väcka henne!
4. en av killarna har brutit benet och är gipsad från låret till tårna så det är skytteltrafik in till honom för att kolla så allt är bra. Om han behöver bytas på så får jag väcka jouren för det är ett TUNGT jobb.
Just nu är jag väldigt glad för att vi inte längre tvättar om nätterna för då vet jag inte hur jag skulle hinna med att rengöra rullstolar, göra matlistor och matsedlar, städa, duka osv.

Jag längtar efter att få gå och lägga mig bredvid Petter i vår säng! Förhoppningsvis så vaknar jag innan han sticker till Ola annars kommer vi inte ses alls denna helgen.. =(

Snöigt.

Igår tog jag en sväng in till civilisationen och gick på p-möte och sedan tog jag bussen till Ditte (och fick Madde på köpet) och blev bjuden på mumsig middag. Ditte och Madde hade blivit bjudna till en "återträff" för dem som gick ut 9an -99. Vad jag vet har jag inte fått någon sådan inbjudan men det kanske gäller attnågon i klassen tar tag i det. Samtidigt vet jag inte om jag skulle tycka det var så roligt.. Vi pratade lite om det igår: Är det någon som har dött, blivit kändis, fått cancer, är öppet homo osv? Jag kan inte ens komma ihåg alla jag gick i 9an med. Mia och Nisse (Kristina) är de enda jag haft någon kontakt efter skolan. Jag räknar inte riktigt in Åsa som sökte upp mig på facebook för några veckor sedan.


I morse väckte Tjabo mig kl 8 och eftersom det inte gick att få liv i Petter så fick jag gå själv men tog jag med mig kameran och gick ut i det mysiga vädret.

Uppföljning.

Jag vill bara följa upp mitt förra inlägg med att det inte är så att jag vill ha eller göra alla dessa grejer för att mina vänner gör det. Det handlar inte om någon form av avund! Det handlar ju om saker som jag vill göra sedan innan, men att jag blir påmind när andra gör det.
Mamma skrev en kommentar om att var sak har sin tid och det har de men man har trots allt inte hur mycket tid som helst. Man kan inte ta allt "sedan". Jag vill ha en plan!
Sedan får man inte analysera var sak och situation allt för mycket. Ibland får man helt enkelt gå på magkänslan och kasta sig in i saker. Jag försöker alltid vara positiv och tro stenhårt på att allt kommer gå bra. Man kan ju inte gå genom livet och tro att allt kommer sluta illa.. I så fall skulle man aldrig våga inleda ett förhållande, skaffa ett djur, köpa en trisslott eller ens korsa en gata. Går något åt helvete så gör det ju det och då är det bara att ta tag i det då!

Och en sista sak: Även om vi inte alls umgås lika mycket och på samma sätt som för några år sedan så vill jag ha kvar mina vänner <3 Jag vill inte bli förhållande-eremit!

Börjar det bli bråttom?

Jag känner att jag börjar hamna på efterkälken. Det händer en massa bland vännerna. Barn, hund, körkort, utbildning, bostadsrätt och idag läste jag att Mathilda och Björn skaffat hus. Jag har ingenting av detta! Knappt några tankar på det heller.. Förvisso är körkortet i faggorna men mer än så är det inte. Jag är 25 och har inga planer på att plugga vidare eller bilda familj. Jag och Petter har det bra med våra katter i vår fina 2a på Dalhem. Visst skulle vi vilja flytta till något lite större och en hund skulle vara mysigt men det känns helt enkelt inte som att det är läge just nu. Kanske tar vi det lite för lugnt?
Nu vill jag inte på något sätt lägga något på Petter men faktum kvarstår att han bara är 21 och det känns som att nästan allt det som det börjar bli dags att förverkliga för min del inte alls ingår i hans plan för de närmsta åren. Vi har pratat lite grand om det här och bestämt att vi tar detta året till att "fixa" saker. Han ska börja läsa till undersköterska/vårbiträde i mars och om att gårsom det ska är han färdig med utbildningen och jag med körkortet innan 2009 är slut.
Sedan vill vi resa någonstans och kanske flytta under 2010. Frågan är om pengarna kommer finnas.. Och barn ja, vi har knappt berört det men det blir nog så att när min p-stav ska ut om 2år så går jag över till p-piller. Men det är så långt fram att det nog hinner ändras många gånger. Kanske har jag en lite lös plan ändå?
Det är rätt jobbiga känslor att gå runt och älta med sig själv. Jag tror jag känner mig både lite stressad och smått utanför.

Dag 12.

Dags för rundan på åsen nu. Jag vill inte! Vet hur kall jag kommer vara när jag kommer hem och då ska jag direkt ta mig in till byn för jag har lovat farfar att köpa aftonbladet med korsordsbilaga. Varför har jag inte tagit körkort än?! Här står två bilar som jag hade kunnat använda. Jaja, jag har ju fått mitt läkarintyg så förhoppningsvis trillar lämpet in snart och då jävlar ska det gå undan. Har drygt 22000 på sparkontot så nu har jag pengarna i alla fall.

Dag 11.

Halva tiden har gått! Och här är så kallt.. det är fasen som att vara på ute på tundran när man går ut. Isande vindar som går rakt igenom kläderna. HU!
Idag fyllde Robban år så han och mamma kom hit och hämtade upp mig, Petter och Tjabo och så åkte vi till farfar för att äta semla och fira lite.
På kvällen åkte Petter hem och här blev väldigt ensamt, har inte känt av det så mycket innan.
Jag får i alla fall mycket tid över till att tänka på allt och lite till. Och jag drömmer så otroligt mycket om märkliga saker!