Friend will be friends.

Ni vet den senaste Friends-reklamen där det går omkring en tjej och sjunger lite lågt om"att tvingas hålla käften"? Det är något med den reklamen som får mig att må hemskt dåligt. Jag har själv aldrig varit mobbad eller utfryst utan tillhörde det där magiska mellanskiktet som varken tillhör de som är inne eller utanför. Vi skötte oss själva och var vad jag kan minnas inte elaka mot någon och accepterades av "de cool". Visst fick jag höra ett och annat glåpord när jag började famla efter mig själv och tjatade till mig farfars gamla svarta skinnrock, blev storförbrukare av kajal och började lyssna på den märkligaste musik jag kunde hitta (och själv inte förstod) bara för att vara annorlunda. Vi var ju några stycken där på Norrlycke.. Haha, jösses vilken samling vi måste ha utgjort: Jag liten och svartklädd med nitar och pentagram, Ditte som var lång, hade rosa hår, en uppsjö av trasiga strumpbyxor i alla upptänkliga färger och den första i gänget som hade Doc Marten's-kängor, Nisse (Christina) med allt från superblonderat till grönt hår och Metallica-tröjor, pingstvännen Malin som var en blandning mellan hippie och någon vikinga/medeltidagrej med stort lockigt hår och Mia med sin fascination för kossor.
Men ja, det jag nog ville komma fram till är att jag skulle vilja vara tillbaka där i högstadiet eller början av gymnasiet och gå fram till någon av dem som ingen pratade med annat än med hårda ord och säga: Hej, ska vi äta lunch ihop?
Förvisso finns det ju nästan en sådan person i mitt liv: TessO. Under den första terminen av gymnasiet visste jag knappt vad hon hette. Hon sa aldrig något på lektionerna och på rasterna vet jag inte vart hon tog vägen. Men så skulle vi göra ett arbete om Danmark och vi hamnade i samma grupp och på på färjan över så började vi prata musik och kom fram till att vi båda gillade Dia Psalma och där var vänskapen född. Vi blev bästa vänner och under hela gymnasietiden och ett tag efteråt så var vi oskiljaktiga. Folk blev oroliga att något hade hänt om någon av oss visade sig utan den andra.
Mycket har hänt sedan dess och nu ses vi som hastigast 2-3gånger om året och har inget att prata om. Jag har gett upp försöken att träffas för hon är alltid upptagen eller trött. Verkar som att det bara finns plats för jobb, sambon och hans vänner i hennes liv. Tråkigt, för jag saknar henne verkligen ibland!

MEN I ALLA FALL! Allt detta har jag kommit att tänka på eftersom jag blivit inbjuden till återträff med dem jag gick i högstadiet med. Jag vet inte om jag vill gå.. Blir det så roligt att träffa alla igen? Tänk om ingen av de gamla vännerna (även om de inte är samma personer längre) inte kommer och man får försöka kallprata med dem man aldrig pratade med då? Visst är jag nyfiken på vem som är gift, vem som är gay, vem som fått cancer och vem som är städare eller chef men jag vette fan. Vi får se!

Och till sist: Samtidigt som låten i reklamfilmen får mig att må dåligt så tycker jag den är så grymt bra på något vis och har undrat om det är en riktig låt. I fredags fick jag svaret genom P3 och min värld rasade samman: Det är Kent som skrivit den och det heter På drift. Fan. Det som var så bra! Nu hör jag bara Jocke Bergs släpiga gnälliga röst så fort jag ser den..